Tidningen Apoteket nr 1/2005

Diffusa symtom i näsan? Det kan vara näspolypos

Går du omkring med diffusa symtom från näsan? Rinner näsan utomhus och känns torr och krustig inomhus? Du är inte förkyld. På sin höjd känner du dig lite trött men du jobbar på ändå. Det har pågått under en längre tid, men du har vant dig.

Då kan du vara en av de tre personer på hundra av Sveriges befolkning som har polyper i näsan – utan att du vet om det.

Polyper är ett tecken på att nässlemhinnan är skadad. I början behöver polyper inte ge några symtom. Det är först när de börjar ge besvär i form av nästäppa, snuva, nysningar, hosta, förlust av luktsinnet och i en del fall en svullnadskänsla från bihålorna, som det har utvecklats till en sjukdom: näspolypos.

Näspolypos är lite av en okänd folksjukdom. Ett av skälen är kanske att det här med näsan är lite banalt. Inte söker man läkare för lite nästäppa eller för en ständigt rinnande näsa. Under tiden utvecklas sjukdomen och polyperna växer.

Man jobbar på och söker kanske inte läkare förrän symtomen blivit så svåra att det krävs akut behandling. Då har polyperna kanske täppt till en bihåla så att den börjar värka. Eller också har det gått så långt att man får sin nattsömn störd, eftersom man inte kan andas genom näsan.

Inflammatoriska processer

– Det är tillstånd som många patienter skulle slippa om deras polyper upptäcktes i tid, säger professor Pontus Stierna vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Han forskar på de inflammatoriska processer som alltid inleder polypbildning.

För att upptäcka om man har polyper i näsan räcker det ofta inte med att besöka en vårdcentral. Det är bara specialisterna på sjukhusens öron-, näsa- och halskliniker som har endoskop, ett optiskt hjälpmedel för att titta in i näshålan.

– Det finns tyvärr inget laboratorieprov som avslöjar näspolypos, säger Pontus Stierna. Men om en patient söker för en kombination av exempelvis nästäppa, rinnande näsa och luktnedsättning kan det vara ett tecken på att han eller hon har polyper i näsan.

Kronisk sjukdom

Näspolypos är en kronisk inflammatorisk sjukdom, som inte bara sitter i näsan och bihålorna. Inflammationen är systemisk, det vill säga forskarna ser samma förändringar i slemhinnan i de nedre luftvägarna, lungor och luftrör, som i de övre. Det är också vanligt att polypospatienter även har luftrörsinflammation, bronkit, som ger hosta och andra astmaliknande symtom.

Men av någon anledning startar polypbildningen alltid i näsan, på ytterväggen mitt i näshålan, just där det är som mest trångt för luften att passera ner mot lungorna. Och alltid på båda sidorna samtidigt. Polypbildningen sprider sig sedan oftast i näshålan, med följd att patienten får tilltagande besvär med nästäppa, luktförsämring eller tryckkänsla från bihålorna. Orsaken till den kroniska inflammationen och polypbildningen är fortfarande en gåta för vetenskapen.

Vad forskarna länge vetat är att inflammationen skiljer sig från den som allergiker har. Det är också vad patienterna genom åren fått höra – att de lider av en icke allergisk rinit (inflammation i näsan). I dag håller beteckningen på att ändras till idiopatisk – okänd – rinit.

Polyppatienten har istället en inflammation som liknar den man får när immunsystemet reagerar mot parasiter. Därför är en teori om orsaken till polypos att slemhinnan hos dem som blir sjuka reagerar felaktigt på den normala bakterie- och svampflora som finns i näshålan. Och att detta "triggar" i gång en felaktig immunförsvarsreaktion som sedan blir kronisk hos en del. Varför vet man inte.

Men forskarna förstår bättre och bättre hur själva polyperna bildas i slemhinnan. Det inflammerade stället invaderas av en form av vita blodkroppar, eosinofila celler, som är utskickade av immunsystemet. När de väl har fullgjort sitt – i detta fall missriktade – uppdrag tycks det som om slemhinnan inte lyckas reparera sig helt och det bildas något som kan liknas vid ärr. Just vid sådana ärr har man sett att den förändrade slemhinnan buktar ut och drar till sig vätska och sväller. En polyp har bildats.

Liksom det saknas ett enskilt laboratorieprov för att fastställa att en patient har näspolypos, finns det ännu ingen definitiv bot för sjukdomen. Behandlingen går ut på att hålla sjukdomen i schack. Ibland händer det, som vid de flesta kroniska sjukdomar, att inflammationen försvinner av sig själv och att polyper tillbakabildas. Allra viktigast är att komma under behandling så tidigt som möjligt.

Lars Ringberg

Björn fick tillbaka sitt luktsinne Björn hade gått och dragit med sin nästäppa alldeles för länge när han sökte för den 1997. Täppan kom i skov, kanske tre-fyra gånger per år och blev värre och värre för varje gång. Till sist kunde han inte andas genom näsan längre.

När det var som värst blev munnen så torr att han inte kunde äta eller svälja och panikångesten var nära. Då hade han dessutom varit utan luktsinne så länge att han hade vant sig.

Björn fick en kraftig dos kortison för att hämma inflammationen. Och han fick nässpray med lokal kortison att ta varje dag. Det hjälpte, men bara tillfälligt. Björns inflammation hade gått så långt att processen inte stannade av. Han fick ta en ny tablettkur upp till fyra gånger per år.

När en näspolypos gått så långt återstår bara operation. Björn opererades en första gång 1999. Synliga polyper togs bort och han fick uppleva befrielsen:

– Det var som att vakna till en helt ny värld. Till på köpet fick jag luktsinnet tillbaka.

Finkirurgi och endoskop

Enligt en dansk undersökning räcker det med en operation för en tredjedel av alla patienter; sedan ska en livslång medicinering hålla polypbildningen i schack. De flesta kan hålla tillbaka polyperna med en enkel kortisonspray. Men för Björn krävs fortfarande regelbundna tablettkurer och i höstas opererades han en andra gång eftersom medicineringen inte räckte till.

Operationstekniken i dag är mycket förfinad. Med hjälp av endoskop, en kamera som man för upp i näsan, och finkirurgi kan man avlägsna polyper utan att samtidigt skada den friska vävnaden. För femton, tjugo år sedan fick man med sig delar av den friska vävnaden när man "slyngade" polyperna och snörde av dem. Ännu tidigare, från Hippokrates fram till modern tid, gick metoden ut på att helt sonika dra ut det som satt i vägen.

Björn ingår i ett försök med patientinformation på universitetssjukhuset i Huddinge, en polypskola, som går ut på att hjälpa patienterna att lära känna sin sjukdom. Bakom idén ligger klinikchefen Pär Stjärne. Polypskolan leds av undersköterskan Eva Eriksson och forskningssjuksköterskan Vanja Sandberg.

Känna igen symtomen

Patienter med kroniska sjukdomar ska enligt lag kunna påverka sin egen behandling. För att kunna det måste de lära sig att känna igen sina symtom. Patientinformationen hjälper också patienten att bättre kunna beskriva sina symtom för doktorn. Dessutom går den ut på att patienten ska förstå att en kronisk sjukdom som näspolypos har ett varierande förlopp.

– Vi vet av erfarenhet att mer än hälften av alla patienter med kroniska sjukdomar avbryter sin behandling, säger Pontus Stierna, antingen för att de tror att de blivit bra eller för att de är rädda för biverkningar. I båda fallen riskerar de att istället bli sämre för att sedan komma tillbaka, kanske med förvärrade symtom.

På två år har drygt hundra patienter tagit del av sjukhusets polypskola. Under en förmiddag träffas ett tiotal patienter på kliniken. De får lyssna på föredrag, kan ställa alla de frågor de aldrig hinner under ett kort läkarbesök och får dessutom tillfälle att träffa andra patienter och kan jämföra sina symtom och få nya perspektiv.

Viktigt upptäcka tidigt Förutom att det ofta är lättare att lära sig leva med symtomen om man vet hur det hänger samman, klarar de flesta som gått polypskolan av att tillfälligt öka medicindosen om de blir sämre. Det vanliga är annars att man får vänta på en läkartid. När man sedan får träffa sin läkare har de akuta besvären gått över. I sämsta fall har de kroniska besvären då också förvärrats. Patientens polyper har ökat i storlek, något som hade kunnat hållas tillbaka med en ökad medicinering om den satts in när det behövdes.

Det viktigaste för en patient med näspolyper är att sjukdomen upptäcks tidigt. Då kan den inflammatoriska processen brytas och spridningen av sjukdomen från näsan till bihålorna och de nedre luftvägarna kan till och med hållas tillbaka.


Olika aggressiv

Ingen kan dock säga att Björn hade kunnat slippa sina otäcka upplevelser av total nästäppa om han fått behandling tidigt. Sjukdomen är olika aggressiv hos olika patienter, utan att man kan förklara varför det är så. Och forskarna har heller inget svar på frågan varför vissa människor får polyper och senare kanske en näspolypos och andra inte.

Så om din näsa rinner utan att du är förkyld, om du blir mer och mer täppt utan förstå varför och om ditt luktsinne börjar försämras, ja då är det kanske dags att söka läkare.

Lars Ringberg

Så behandlas näspolypos

De flesta klarar sig med lokal kortisonspray som sprayas i näsan eller tas i droppform. Det håller polypbildningen i schack eller botar den i vissa fall helt. För den som får periodiska besvär med nästäppa, rinnsnuva och nysningar som leder till svårigheter att andas genom näsan, sömnproblem, ett ständigt tryck över bihålorna eller bronkit med hosta krävs en kur med kortison i tablettform och eventuellt en operation.

Skölj näsan!

Alla patienter med näspolypos rekommenderas att skölja näsan med saltlösning varje dag för att hjälpa den sjuka slemhinnan att få bort irriterande krustor och skräp.

Patienter med näspolypos är en heterogen grupp. De finns i alla befolkningsgrupper, i alla åldrar och bland alla yrkesgrupper. Möjligen finns en övervikt för män och vanligast är att man söker för polypbesvär i åldern mellan 30 och 60 år.

Bland patienter som har astma och ASA-intolerans (överkänslighet mot acetylsalicylsyrepreparat) är förekomsten av polyper högre än hos befolkningen i övrigt. En undersökning har visat att förekomsten är högre även hos träarbetare. På universitetssjukhuset i Huddinge forskar man på en genetisk koppling.

Källa: Tidningen Apoteket