Apotekets insulinguide
Hur fungerar insulin egentligen? Vilka olika typer av insulin finns det och hur tar du bäst ditt insulin? Här förklarar vi de vanligaste frågorna kring insulin och hur det verkar.
Hur fungerar insulin egentligen? Vilka olika typer av insulin finns det och hur tar du bäst ditt insulin? Här förklarar vi de vanligaste frågorna kring insulin och hur det verkar.
Hur mycket insulin som bildas och frisätts från betacellerna beror till stor del på glukoskoncentrationen i blodet som strömmar genom bukspottkörteln - det vill säga hur mycket socker som finns i blodet.
En ökning i glukoskoncentration, vilket till exempel uppstår när du äter någonting, resulterar i en ökad frisättning av insulin. Frisättningen av insulin styrs även av andra ämnen än socker. Den ökar även när mängden aminosyror i blodet ökar, vilket också sker efter du ätit. När du äter frisätts även andra hormoner i tarmen som påverkar frisättning av insulin.
På så sätt förbereds kroppen på att frisätta insulin innan blodsockret och halten aminosyror har börjat stiga. Insulin frisätts inte bara vid måltid utan det finns en viss frisättning över hela dygnet för att hålla blodsockernivåerna i balans även mellan de gångerna du äter.
Insulinets uppgift är att stimulera cellernas upptag av näringsämnen och bilda ett lager av näring till kroppen. Det görs framförallt i samband med måltid. Varken glukos eller aminosyror kan tas upp av kroppens celler på egen hand, utan de behöver hjälp av speciella transportproteiner.
Insulinet ser till att dessa transportproteiner finns tillgängliga vid cellytan samt ökar antalet transportproteiner. Insulin stimulerar transporten till de flesta delar av kroppen t.ex. muskler och fettvävnad. Däremot är glukosupptaget i hjärna och lever inte insulinberoende.
Du kan ta insulin genom antingen en kontinuerlig infusion med hjälp av en insulinpump eller via injektioner under huden, vanligtvis med hjälp av en insulinpenna. Insulinpennor kan antingen vara engångs, eller flergångs.
Flergångspennor skrivs på ett separat recept (hjälpmedelskort) och de har ofta mer avancerade funktioner än engångspennorna. Exempelvis inbyggt minne för hur mycket insulin som administrerats och vid vilken tidpunkt. I dessa sätter du ampuller med insulin som byts ut när de tar slut.
De flesta pennor fungerar på liknande sätt, det är dock av största vikt att du är påläst kring din penna. Information om sin insulinpennan kan du få genom att läsa bipacksedeln eller medföljande instruktion. Det finns även pedagogiska filmer på till exempel medicininstruktioner.se.
Insulin doseras i enheter (IE, internationella enheter). De flesta insuliner har koncentrationen 100 enheter per ml. Men det finns några få som har högre koncentration, 200 eller 300 enheter per ml. De högre koncentrationerna skrivs till personer som behöver högre doser av insulin för att minska antalet injektioner.
En enhet insulin, oavsett typ av insulin, sänker blodsockret lika mycket. Skillnaden är hur lång tid det tar innan effekt. För en enhet långtidsverkande insulin tar det 24 timmar att sänka blodsockret lika mycket som ett snabbverkande gör på fyra timmar.
Hur mycket insulin som behövs per dag är individuellt. De flesta med typ 1 diabetes ligger mellan 0,4-1 IE per kilo kroppsvikt och dygn. Högre doser kan behövas vid pubertet, graviditet och vissa medicinska tillstånd. Doser på över 1 IE per kilo kroppsvikt tyder på insulinresistens.
Hos en frisk person som inte har diabetes reglerar kroppen själv blodsockernivåerna med hjälp av insulinfrisättning. Ju mer socker i blodet, desto mer insulin frisätts. När du fastar ligger nivåerna på mellan 4-5,9 mmol/l och efter måltid upp till 7,8 mmol/l efter 2 timmar.
Dessa värden, eller lite mer är något man försöker efterlikna vid diabetesbehandling -, insulinbehandling. Målet för en person med diabetes ligger på 4-7mmol/l vid fasta och under 9 mmol/l respektive 8,5 mmol/l för typ 1 respektive typ 2, två timmar efter måltid.
Det finns även ett så kallat ”långtidssocker”, HbA1c som ger information om medelvärdet av ditt blocksocker de senaste två månaderna. Värdet visar hur mycket glukos som reagerat med hemoglobinet i blodet under ca 120 dagar tillbaka (livstiden för en röd blodkropp där hemoglobinet sitter fast).
Ju mer glukos i blodet, desto högre värde. HbA1c kan hjälpa till att diagnostisera diabetes typ 2. Ett högt värde tyder på ökade blodsockernivåer i blodet under längre tid. Vid typ 1 diabetes sker insjuknandet ofta så pass snabbt, att HbA1c inte hinner påverkas i så stor utsträckning. HbA1c kan även ge en indikation om diabetesbehandlingen fungerar bra.
Generella behandlingsmålet för HbA1c för både typ 1 och typ 2 diabetes är <52 mmol/mol. Det individuella målvärdet kan dock variera beroende på hur länge du haft diabetes, hur gammal du är och hur väl du tolererar behandlingen.
Vid typ 1 diabetes saknar kroppen förmågan att själv tillverka och frisätta insulin. Man behöver då tillgodose kroppen med insulin via injektioner eller kontinuerlig infusion via insulinpump.
Vid typ 2 diabetes blir kroppens celler mindre känsliga för insulin och tar därför upp näringen sämre. Insulinbehandling kan då behövas för att förbättra näringsupptaget. Betacellerna blir även gradvis sämre på att producera insulin, vilket även det är en orsak till att insulinbehandling kan behövas.
Insulinläkemedel idag innehåller oftast insulinanaloger. Dessa insuliner är kemiskt modifierade för att få lite andra egenskaper än humaninsulin (kroppens egenproducerade insulin). Till exempel kan de ha snabbare tillslag än det kroppsegna insulinet, eller så kan de ha en längre effekttid. I vissa läkemedel kombineras två sorters insulin, ett med snabbare tillslag och ett med längre effekt, för att bli så användarvänligt som möjligt.
Det finns idag tre huvudtyper av insulinläkemedel. Basinsulin, måltidsinsulin (snabbverkande insulin) och mixinsulin.
Med basinsulin menas att det ska motsvara kroppens egen basinsulinfrisättning, som ligger på en jämn låg nivå över dygnet då vi inte tillför föda mat. Den som inte har diabetes har alltid en liten mängd insulin i blodet som håller glukosomsättningen i balans.
Basinsulinet har en lång och jämn blodsockersänkande effekt över dygnet. Utan basinsulin skulle kroppens egen produktion av socker öka i cellerna.
Det finns medellångverkande och långverkande basinsulin. De långverkande ger i regel en jämnare sänkning av blodsockret och minskad risk för insulinkänning. De tas en gång per dag. Medellångverkande behöver tas två gånger per dygn för att ha teckning över hela dygnet.
För personer med typ 2 diabetes som behöver tillägg av insulin läggs ofta basinsulindosen till natten då sockerproduktionen i levern är som högst.
Måltidsinsulin tas i samband med måltid. Oftast vid frukost, lunch och middag, men även vid mellanmål. Effekten är snabbt insättande och varar i några timmar.
Det finns olika typer av måltidsinsulin. Direktverkande, som tas precis före måltid eller strax efter, och snabbverkande som behöver tas en halvtimme före måltid. Den sistnämnda används inte så ofta nuförtiden.
Vid typ 2 diabetes lägger du till måltidsinsulin till behandlingen om basinsulin och annan behandling för typ 2 diabetes inte ger tillräcklig effekt längre.
Ofta läggs måltidsinsulin till att börja med till huvudmålet, som brukar ge mest sockerstegring. Vid behov kan det läggas till vid fler måltider. Direktverkande insulin används även vid kontinuerlig tillförsel i insulinpump.
Mixinsulin är precis som det låter - en blandning mellan olika sorters insulin. Till exempel 70% basinsulin och 30 % måltidsinsulin. Dessa används framförallt vid typ 2 diabetes. Risken med mixinsulin är att behandlingen inte blir optimal då proportionerna mellan de båda insulinen är fast. Dessa ges oftast vid frukost och middag.
Insulin är ett hormon som bildas i bukspottkörteln. Det har en stor roll i regleringen av energitillförsel till kroppens celler. Insulinet hjälper bland annat cellerna att ta upp glukos (socker) och aminosyror (byggstenar till proteiner).
Bukspottkörteln är ca 15-25 cm lång och finns i buken, bakom magsäcken, i nära anslutning till tolvfingertarmen. I bukspottkörteln finns små grupper av celler som kallas langerhanska öar, cellerna utgör omkring 1 % av bukspottkörtelns vikt. I dessa öar finns olika sorters celler, där så kallade betaceller står för produktion av insulin.
Det finns även celler som producerar ett annat hormon, glukagon, som även det har stor roll i cellernas energiomsättning. Utöver produktion av hormoner så bildar även bukspottkörteln olika enzymer, vilka utsöndras i tolvfingertarmen och hjälper till med matsmältningen.
Namnet insulin kommer från latinets insula, vilket betyder ö. Det är uppbyggt av 51 stycken aminosyror och är ett så kallat peptidhormon. När insulin bildas av betacellerna är molekylen betydligt mycket större än vad det aktiva insulinet är. Det kallas då för preproinsulin. Kroppen delar själv på molekylen i två steg för att bilda det aktiva insulinet. Först till ett preinsulin och sedan till det färdiga hormonet som då kan utföra sina effekter i kroppen.
Symptom på diabetes beskrevs i litteraturen redan 1550 före Kristus. Termen diabetes kom 250 före Kristus och refererar till sjukdomen som dränerar patienter på mer vätska än de kan konsumera.
Innan insulinet upptäcktes fanns det ingen behandling för diabetes. De som insjuknat kunde leva några extra år med hjälp av begränsat kolhydratintag. Vissa dog även till följd av svält på grund av en allt för strikt och kalorisnål diet.
Kopplingen mellan diabetes och bukspottkörteln gjordes på sent 1800-tal. Hundar vars bukspottkörtel opererades bort blev sjuka med symptom likt diabetes dvs. stora urinmängder vilka innehöll socker.
Flera forskare var nära att upptäcka insulinet, men de som tillslut knäckte nöten var Frederick Banting och Charles Best i Toronto, Kanada. De, tillsammans med John MacLeod, som ägde labbet de forskade vid, gjorde upptäckten 1921 då de lyckades framställa insulin som de med gott resultat gav till hundar med diabetes. De fick sedermera hjälp av James Collip, en biokemist, som lyckades framställa insulin från boskap. Detta var mer koncentrerat och i en renare form än tidigare.
Insulin gavs till människa första gången i januari 1922. Fjortonårige Leonard Thomson höll på att dö till följd av diabetes typ 1. 24 timmar efter en injektion med insulin såg man att blodsockernivåerna blev lägre. Insulin började massproduceras av läkemedelsföretaget Eli Lilly hösten 1923. Banting och MacLeod tilldelades nobelpriset i medicin 1923 för upptäckten av insulin. De delade därefter sina vinstpengar med kollegorna Best och Collip.
