När monopolet infördes inleddes ett unikt samarbete mellan Apoteksbolaget och vården. Apoteken placerades nu där sjukvården fanns – på sjukhusen och i anslutning till de framväxande vårdcentralerna. En klar fördel för patienterna.
Under Apoteksbolagets första och mycket expansiva period infördes en smått revolutionerande etableringspolitik, som gick ut på att öppna apotek i anslutning till vårdcentraler och sjukhus. Före monopolet var det upp till varje apoteksinnehavare var apoteken skulle etableras. Apoteken låg då oftast i centrala lägen, och inte alltid förlagda efter patienternas behov. Att etablera apotek utifrån sjukvårdens lokalisering var något som var unikt för Sverige.
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet – när Apoteksbolaget bildades – steg samhällets kostnader för sjukvården snabbt. Sjukvården behövde reformeras, och en del i detta var att integrera även läkemedelsförsörjningen. Apoteksverksamheten skulle vara en naturlig länk i sjuk- och hälsovårdskedjan, och Apoteksbolaget skulle ha ett nära samarbete med sjukvården och sjukvårdens huvudmän.
Under våren 1972 öppnades de första två apoteken som var integrerade med en vårdcentral – i Töreboda och Karlsborg. På vårdcentralen hade det ”vanliga” apoteket flyttat in i vårdcentralens byggnad, där läkare, tandläkare, socialbyrå och försäkringskassa också hade samlats. Vårdcentralen i Töreboda invigdes av socialminister Sven Aspling, som hade varit en stor förespråkare för apoteksreformen. Han var dessutom apotekare själv i grunden. Vid sitt tal framhöll Aspling vilken pionjärinsats som vårdcentralerna innebar. Erfarenheterna härifrån skulle ligga till grund för utbyggnaden av den öppna vården i hela landet under 1970-talet.
I en utredning som genomfördes i mitten av 1960-talet framgick det att en tredjedel av alla recept skrevs ut av praktiserade sjukhusläkare. Trots detta var bara tre procent av apoteken förlagda till sjukhusen.
När Apoteksbolaget bildades låg ansvaret för sjukhusens läkemedelsförråd på landstingen. Verksamheten var outvecklad, och förråden var ofta filialer till ett mindre apotek. De flesta landsting, alla utom Stockholm, lade snart över driften av förråden på Apoteksbolaget. Inom bolaget inrättades en sjukhusfarmaceutisk sektor som fick ansvar både för läkemedelsförsörjningen till sjukhusen och för kontakterna med sjukvårdens huvudmän. Förråden utvecklades snart till sjukhusapotek som kom att bli en plattform för läkemedelsforskning och utveckling av nya behandlingsmetoder. På några år ökade antalet sjukhusapotek från ett tjugotal till över 100.
De flesta sjukhusapotek som inrättades öppnades också för allmänheten. De kunde ha ett vanligt apotek i sjukhusets entréplan medan leveranserna till sjukhusets vårdavdelningar sköttes från lokaler i källarplanet. Patienterna kunde nu gå direkt från sitt sjukhusbesök och hämta sin medicin. Det innebar mindre besvär för patienterna, och dessutom ett effektivare och jämnare flöde av expedierade recept.
Apoteken har inte bara kommit till vården, vården har också kommit in på apoteken. I början av 1990-talet bedrevs ett projekt inom Apoteksbolaget under namnet ”Framtidens apotek”. Ett viktigt inslag där var ett utvidgat samarbete med vården. Olika samarbeten testades, som Hälsans hus, Hälsocirkeln, Hälsohörnan, Hälsotorg, Hälsodialogen och Vårdotek. Många av dessa initiativ innebar att en sjuksköterska tjänstgjorde på apoteket.