Tidningen Apoteket Nr 1/2006

– Jag var så otroligt trött och hade jämt huvudvärk. Jag var andfådd och orkade inte gå i uppförsbackar. I trappor svartnade det för ögonen. Det var som om en hjälm satt hårt tryckt på huvudet. Inför kompisarna skyllde jag tröttheten på dålig kondition.

Det var i november 2004 som 22-åriga Caroline från Stockholm började känna sig allt svagare. Hon hade just flyttat hemifrån, och gick i skola i södra Sverige. Hon trivdes bra och ville inte kännas vid den klena orken. Lättare blodbrist hade hon haft tidigare och även ätit järntabletter under korta perioder.

Trött, initiativlös och nedstämd hade hon känt sig sedan gymnasietiden, men doktorn hade sagt att hon var deprimerad, så Caroline var övertygad om att det var psyket och dålig kondition som gjorde att hon mådde dåligt. Allt skulle bli bättre med medicin och träning.

Sov hela dagen

– Fast jag blev bara tröttare och tröttare. Diskhögarna växte, det låg saker överallt, och ofta orkade jag inte ens gå upp ur sängen. Trots att jag sovit en hel natt kunde jag sova elva timmar till på dagen! Jag ville inte bli hemskickad utan släpade mig till skolan och höll masken inför lärarna och kompisarna.

Efter skolavslutningen for Caroline hem på jullov, men när hon väl var hemma ville hon inte berätta för föräldrarna hur det stod till. Tiden kring jul blev en lång kamp för att dölja tröttheten.

– När jag var ute och promenerade med pappa gick jag hela tiden tio meter bakom honom, att gå fortare gick bara inte. Pappa trodde att jag inte ville gå med honom. En dag på promenad med mamma kom vi till en uppförsbacke, och efter några meter fick jag stanna och flåsa. Jag fick inte luft, hjärtat bultade i bröstet och pulsen var jättehög.

– Mamma blev förskräckt över mitt bleka ansikte, hyn var nästan gulgrå och läpparna lila. Först skyllde jag på dålig kondition, men sedan berättade jag hur ofta det svartnade för ögonen och om den förlamande tröttheten. Mamma ville ta med mig till husläkaren redan nästa morgon.

Samma kväll tittade Caroline på tv när plötsligt hela rutan såg svart ut. Hon blev rädd att något hänt med synen och bestämde sig för att följa sin mammas råd och söka hjälp.

Nästa morgon åkte Caroline till husläkaren som tog prover. De visade att blodvärdet var 42. Normalt blodvärde för Caroline är 120-130, och det blev direkttransport till akutmottagningen vid Danderyds sjukhus.

En tredjedel av blodvärdet

– Läkarna och sjuksköterskorna var förvånade att jag stod på benen, eftersom jag bara hade en tredjedel av det blodvärde jag normalt ska ha i kroppen. När de tog nya blodprover och stack mig i fingret kom det inte rött blod utan bara en liten ljus rosa droppe på fingret.

Andfåddheten och hjärtklappningen berodde på att hon hade för få blodkroppar för att ge kroppen tillräckligt med syre. Caroline fick flera blodtransfusioner och blev noga undersökt på sjukhuset. Mage, tarm och benmärg kontrollerades för att man skulle få en förklaring till blodbristen. När beskedet kom att hon hade svår blodbrist blev föräldrarna oroliga, men Caroline kände en stor lättnad.

– Det var inte depression eller dålig kondition! Det var inte mitt fel, utan jag var sjuk! Jag grät. Det var så skönt att inte längre behöva dölja tröttheten.

Tidigare en dödlig sjukdom

Caroline hade perniciös anemi, som tidigare var en dödlig sjukdom som orsakas av brist på vitamin B12. Hon hade inte bara blodbrist utan till och från också domningar i fotsulorna. På sjukhuset förstod hon att det inte var de nya skornas fel utan nervsymtom till följd av B12-brist.

– Doktorn sa att mitt immunförsvar reagerat galet och gjort så att jag inte kunde ta upp vitamin B12 på vanligt sätt i tarmen. Jag skulle vara tvungen att ta B12-tabletter resten av livet för att inte få tillbaka bristen med risk att bli förlamad eller dö av blodbrist. Det var en otäck känsla, att ha en sjukdom för resten av livet. Men nu är det inte så märkvärdigt längre. Jag tar min tablett varje dag och det är inget som syns utanpå mig.

Caroline var inte vegetarian och hade ingen tidigare sjukdom i magen eller tarmen som kunde förklara bristen på vitamin B12. Hon hade den autoimmuna sjukdom där magen inte kan tillverka den inre faktorn som kopplas ihop med B12 för att vitaminet ska tas upp i tarmen. Den här typen av B12-brist är delvis ärftlig, men Caroline vet väldigt lite om tidigare sjukdomar i släkten men hennes föräldrar och syster är hittills friska.

Orkar cykla igen

Idag har det gått ett drygt år sedan Caroline låg på sjukhus. Efter en intensiv behandling med injektioner av B12 tar hon nu en tablett B12 varje dag. Hon har berättat för kamraterna om vad som hänt henne och att vitamin B12-brist inte är så ovanligt. Caroline tycker att fler borde kontrollera vitamin B12 vid långvarig trötthet och nedstämdhet.

– Det är onödigt att det ska behöva gå så långt som det gjorde för mig. B12-brist går ju att göra något åt. Idag mår jag bra! Det är fortfarande en konstig känsla att orka! Förra våren när jag kom hem från arbetet gick jag och lade mig för jag var så trött, men nu ger jag mig iväg ut och cyklar! Det är så kul att upptäcka allt jag kan göra igen!

Text: Fredrika Haeggström