Tidningen Apoteket Nr 1/2006

När jobbarkompisarna skulle gå och äta lunch tillsammans hade Anneli alltid olika ursäkter för att inte följa med. När hon blev bjuden på fest tackade hon nej, fastän hon egentligen gärna skulle ha gått.

Hon undvek att gå och handla när det var mycket folk i affären – tänk om hon skulle tappa kortet när hon betalade, då skulle ju alla titta på henne och tycka att hon var konstig!

– Tillvaron blir begränsad när man har sjukdomen social fobi. Sociala relationer är en så viktig del av livet, säger Anneli, och berättar om de senaste årens målmedvetna arbete för att få bukt med ångesten.

År 2003 fick Anneli hjälp inom det så kallade Ångestprogrammet vid Psykiatricentrum på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Hon ingick i en behandlingsgrupp av personer med social fobi. Behandlingsprogrammet baserades på kognitiv beteendeterapi och var upplagt som en utbildning, där deltagarna fick verktyg för att handskas bättre med sin sociala fobi.

– Jag är så glad att jag fick den chansen, säger hon.

Vi träffas för en pratstund på ett välbesökt Stockholmskafé. För några år sedan skulle detta ha varit otänkbart för Anneli; bara tanken på att sitta bland en massa människor och dricka kaffe skulle ha gjort henne livrädd. Livrädd för att skaka på handen när hon lyfte koppen, för att spilla och för andras – som hon trodde – granskande och fördömande blickar.

– Det är så skönt att kunna sitta så här utan att ens fundera över om andra tittar på mig, säger hon.

Rädd vara i centrum

Anneli är 39 år. Under sin uppväxt var hon aktiv och utåtriktad, men samtidigt ofta rädd att göra bort sig. I gymnasiet började muntliga presentationer inför klassen bli en riktig plåga. Hon skulle gärna ha velat utbilda sig till polis, men när hon läst utbildningsprogrammet avstod hon från att söka. Polisutbildningen verkade kräva alltför många muntliga framställningar.

Hon var en framgångsrik fotbollspelare, men även i idrottandet fanns hela tiden en rädsla att misslyckas och göra bort sig. Att någonstans i 20-årsåldern ge sig ut på en jorden runt-resa, arbeta på julklappspappersfabrik i Australien och spela fotboll i ett herrlag i Nya Zeeland skrämde henne däremot inte.

– Sådana utmaningar har jag alltid gillat. Det är som om jag trivts bäst där ingen egentligen känner mig.

Undvek tala i telefon

Allt eftersom åren gick fick Anneli allt svårare att hantera sin ångest för att misslyckas inför andra. Var det firmafest var hon tvungen att hitta på en ursäkt för att inte gå eller att dricka så mycket alkohol att rädslan dövades. Att äta tillsammans med andra var bland det värsta hon kunde tänka sig. Hon undvek att prata i telefon när andra kunde höra henne. Hon ville inte åka buss eller tunnelbana, medpassagerarna skulle säkert tycka att hon betedde sig underligt. På möten på jobbet var hon tyst även om det fanns något hon gärna skulle ha velat säga.

– Jag blev expert på att ljuga för att slippa komma i situationer där jag riskerade att hamna i centrum.

Om hon någon gång ändå råkade ut för en sådan situation var den psykiska och fysiska ångestreaktionen kraftfull. Pulsen bultade, hon rodnade, svettades och blev alldeles skakig. Dessa reaktioner gjorde henne ännu räddare.

– Jag var helt fokuserad på mig själv.

Att det fanns andra som hade det likadant och att det fanns ett namn på hennes rädsla, visste hon inte.

– Men när jag läste en artikel i Dagens Nyheter om social fobi stämde allt. Jag tänkte att "men så där känner ju jag", berättar hon.

Så drabbades hon efter många år till sist även av en depression – "ramlade ihop", som hon själv säger – och sökte hjälp på vårdcentralen. Där hade personalen tursamt nog nyligen fått fortbildning om ångestsjukdomar och om nyttan av kognitiv beteendeterapi. En psykolog hjälpte Anneli att få kontakt med Ångestprogrammet och efter en kortare väntetid fick hon genomgå gruppbehandlingen.

– Jag var paniskt rädd när jag skulle dit första gången. Senare fick jag veta att alla i gruppen känt likadant. Men vi blev snabbt en trygg grupp som stöttade varandra, och det var både skönt och nyttigt att träffa andra som var i samma situation, säger hon.

Analyserade sitt beteende

Under gruppträffarna fick var och en hjälp av terapeuten och de övriga att analysera sitt eget beteende i situationer där den sociala fobin tagit över. "Vad tänkte och kände du när du blev bjuden till middagen? Vad gjorde du?"

– På så vis blev det tydligt för mig vilka undvikande- och säkerhetsbeteenden jag brukade använda för att slippa utsättas för det som jag var rädd för.

Ett annat viktigt steg var att kritiskt granska och ifrågasätta de egna farhågorna. "Hur vet du att alla andra vid middagsbordet skulle titta på ditt sätt att äta? Är du säker på att dina händer skulle börja skaka och vad har du i så fall för bevis för att de andra skulle bry sig så mycket om det? Skulle det verkligen vara en så stor katastrof om du rodnade eller tappade servetten på golvet? Hur skulle du själv reagera om någon annan gjorde det? Varför tror du att alla andra är så intresserade just av ditt uppträdande?"

Deltagarna fick hela tiden hemläxor. Det handlade om att utsätta sig för det man var rädd för och att träna på att klara dessa situationer.

– Vi fick verktyg för att ändra våra tankar.

Sådana verktyg var bland annat att andas lugnt, att fokusera utåt istället för inåt och att vara medvetet närvarande i nuet istället för att tänka på vad som skulle hända sedan. Att fokusera utåt kan handla om att gå in för att lägga märke till saker runt omkring sig. Medveten närvaro uppkommer när man koncentrerar sig på sinnesintryck och upplevelser här och nu och inte släpper in störande tankar.

Tränar i duschen

– Medveten närvaro tränar jag på till exempel i duschen. Jag känner efter hur vattnet känns och tänker på vad jag gör, inte på vad jag ska göra sedan.

Ett par år har gått sedan behandlingen. Anneli fortsätter att träna som hon fick lära sig. Hon åker tunnelbana och går in för att fokusera på omgivningen. Hon handlar när det är som mest folk i affären. Hon går ut ensam och äter lunch på restaurang, vänd mot de andra gästerna.

Hon är övertygad om att träningen behöver fortsätta för att hon ska kunna fortsätta att må lika bra som hon gör nu. Hon hindras inte i sitt liv av någon social ångest längre. När hon blir bjuden på middag går hon dit – och har roligt. Hon vågar tala på möten. När någon arbetskamrat föreslår att de ska hitta på något tillsammans, blir hon glad och säger ja.

– Livet har blivit så mycket lättare, och jag märker att människor i min omgivning också blir glada när jag inte drar mig undan längre.

Text: Helene Wallskär